jöfarten
har anor från 1600- talet i Sundsvallsdistriktet. Tavlorna på väggarna
avbildar fartyg som byggts eller ägts av Sundsvallsbor.
|
|
idare
kan man också se verktyg som sjömän har använt, ett stort
block som har funnits på något fartyg för att hissa upp varor eller
andra saker, en blinkfyr som har stått på Tjuvholmen och visat fartygen
på rätt väg, en skeppskanon, Sextanter och Oktanter, vilka är instrument
som sjömän använt för att kunna hålla rätt kurs. |
et
finns dessutom en blockmakeriavdelning, ett skeppsrederikontor och en
samling etnografiska föremål som sjömän fört
med sig hem.
|
Varvsindustrin
i Sundsvallsdistriktet
|
å
1800- talet fanns en mängd varv utefter Medelpadskusten. I mitten av
1800- talet ägde endast Göteborg, Stockholm och Gävle fler fartyg än
Sundsvall.
nder
1800- talet byggdes i Sundsvallsdistriktet närmare 400 handelsförande,
medelstora segelfartyg. De flesta blev verksamma i trafik på alla världens
hav. Några år kunde mer än ett dussin segelfartyg löpa av stapeln vid
distriktets varv.
 |
arvsrörelsen
var en betydelsefull näringsgren. Varven krävde stor arbetsstyrka.
De stora varven fanns i Sundsvall samt Vivstavarv och Svartvik hade
vardera 100- 200 man som rubricerades som fast anställda. Under
sommaren krävdes en större arbetsstyrka, så då strömmade ett
stort antal lösarbetare till. Varje skeppsbygge sysselsatte upp
till 50 man. |
e
flesta fartygen stannade inom Sundsvalls handelsflotta, som på 1870-
talet räknade omkring 100 fartyg. Det var stor efterfrågan på fartyg
i distriktet. De skulle frakta både järnhanteringens och trävarurörelsen
produkter. Båda hanteringarnas produkter hade stor volym - därför behövdes
många fartyg, eftersom fartygen var små.
ånga
andra länders fartyg sökte frakter här. Stapelavlöpningarna var stora
händelser som väckte befolkningens intresse. Varven gav inte bara bröd
utan även skådespel. Efter sjösättningen höll rederierna ett större
kalas, det s k "utskjutningskalaset".